Genustjosanhejsan.

Ska jag våga mig på dethär med jämställdhet och feminism jag med nu? Ja, ett litet inlägg kan jag nog ta och skriva om det. Bara för att.

JA, samhället påverkar hur vi människor blir. Utan tvekan. Har man snopp så är man stark och tycker om fart och fläkt och bilar och sport. Blablablablabla. Känner jag. Jag tycker att hela den grejen känns överspelad. Som fan. Jag har växt upp med en mamma som envisas med att det ska klippas gräs varenda gång en kille kommer hem till henne. Att jag säger att jag kan göra det iggar hon. Hon ber gärna även någon av sina döttrars respektive att öppna champagnen då det är bjudning. Vadfan liksom. SAMTIDIGT har hon alltid uppmuntrat mig att göra precis det jag vill, att stå upp för mig själv och fått mig att fatta att jag alltid duger. Jag har fått leka med precis det som jag har velat. Jag älskade att leka med dockor. Tog plats i skolan. Älskar att sjunga. Spelade fotboll och basket med min bror.

Att göra samhället jämställt handlar inte längre om egenskaper som man ska försöka applicera på barn. Det handlar tvärtom att låta dem göra precis vad de vill. Uppmuntra alla egenskaper, låta dem hitta sin egna unika personlighet. Att samhället, medier och skit, gör sitt är naturligtvis ofrånkombart. Lösningen är inte att skydda barnen från detta, tvärtom att göra dem såpass trygga i sig själva att de inte behöver välja att följa normen. För normen är trygghet för den osäkre. Så är det bara.

Summa sumarum är att även om min mamma inte är speciellt genusmedveten (i praktiken) så har hon fått mig att bli trygg i mig själv. Därför har jag inte blivit en tjej, utan en människa.

SÅ tror jag att det hela ligger till.

over and out.