Längesedan.

Inte så mycket action här inne på sista tiden. Jag vet. Skäms på mig. Eller?
Anledningarna är många. Privata och offentliga ursäkter finns det gott om. Vädret är en. Jobbet är en. Kärleken är en. Familjen en annan. Som sagt.
Men det ska ju inte vara tvång. Man ska ju få skriva precis när man vill. Det är ju det som är meningen. Eller ja.. meningen kan ju vara olika. Min mening är den, att jag skriver när och hur mycket och om vad jag vill.
Denna veckan jobbar jag som en borstbindare. Var ledig igår, men annars varenda en av dagarna i veckan. OCh på söndag är det min födelsedag. Det kommer bli som vilken annan dag som helst. Tanken gör mig faktiskt lite ledsen. För det betyder att barndomen är förbi. Inget mer vakna supertidigt av pirr och undran över när man ska få höra sången, och få varm choklad på sängen och öppna presenter. Samtidigt är jag glad över att den tiden är förbi. Jag vill ju oftast vara vuxen. Och jag skulle absolut inte vilja gå igenom hela min uppväxt igen. Så, jag antar att man får välja. Man kan inte både ha kakan och äta den. Man kan inte både önska att man var barn igen, men samtidigt inte vilja uppleva allt därimellan tills idag en gång till.

Ni ser vad som händer när jag inte får skiva på länge; jag flummar. Intill tidens ände.

Jag är pank som en kyrkråtta i och med oplanerade förändringar, men tror ändå att jag ska klara av även denna månad av hyror och räkningar. Det är inte kul, men man måste ju ha någonstans att bo.

Nu ska jag gå och lägga mig. Delad tur imorgon. Jippy ja ja!
Over and out

Minnen..

En av the Camp-songs...

Och två fina foton på några av oss ledare..MISS YOU!!

Redo..

Nu kan man väl säga att jag vant mig vid att vara hemma.
Jag kom hem efter ett helt underbart, fantastiskt läger förra lördagen, en vecka sen idag (!!), och var sedan ensam hemma i några dagar innan Micke kom hem från Grekland. Vilket blev lite av en chock. Jag har verkligen inte längtat hem, utan bara levt i nuet och här-et i 3 fina veckor, och att komma hem och bara justera sig till det "gamla vanliga" var lite svårare än jag trodde. Jag är, och har alltid varit, grymt rädd för vardagen. Visst den kommer alltid, men när man är uppe i den ser man inte den. Det tycker jag är läskigt. Jag vill inte ha någon vardag. Omöjligt och kanske orimligt, men så är det. Jag vill bara vara "caught up in the moment" hela tiden om jag själv får bestämma. Är jag löjlig?

Hur som helst så är det jäkligt skönt att vara lite ledig. Ha sommarlov ett tag. Mitt schema börjar inte förrän den 21:e så det ger mig en hel vecka till av bara njutning och frivillighet. och DET e najs. Helst skulle jag inte vilja börja jobba alls. Men pengar måste man ju ha. Man lever ju inte gratis, tyvärr.

Jag har ältat och minnts (??) lägret hela veckan jag varit hemma, så jag tror inte att jag pallar skriva så mycket om det. Förrutom att jag haft skoj som fan och lärt mig massvis med grejor. Jag har fått väldigt nära vänner och känslan av att vara som en stor familj som bara är tillsammans för 3 veckor, kommer jag alltid att försöka bära med mig. Man lär känna alla så snabbt, och kommer så nära inpå att det blir ett väldigt speciellt band man har mellan sig sen när man väl ska hem.

Jag tror att jag och Micke har en plan. En speciell plan som vi ska börja planera mer i detalj alldeles snart. Det ska bli fett..

Hejpåre!
Over and out

hemma.

Ja, jag har kommit hem.

Måste bara få andas ut en stund.

Återkommer.